mera musik

Det ges ut oerhört mycket musik numera. Mycket är bra, ännu mer är synnerligen onödigt. Förr ansträngde jag mig så till den allraste grad för att hänga med i skivutgivningen, vilket resulterade i en ganska stor samling och ansenliga summor. Det spädde dessutom på och breddade själva smaken, vilket gjorde att fler och fler skivor, grupper och stilar blev intressanta. Till slut blev det ekonomiskt ohållbart.

Nu har jag lugnat mig en aning på den fronten, men fortfarande köper jag en eller annan skiva. Dessa nyinköp presenteras här, tillsammans med en liten recension/rekommendation, som komplement till den stora skivlistan. (Datumet efter varje notis är mitt inköpsdatum)

Kent - Kent
Kents pop är stökig. Denna deras första skiva är väl inte lika fräck och nyanserad som den andra (som heter Verkligen), men är ändå kul. Joakim Bergs texter tar ut svängarna rejält och ibland vet man inte riktigt vad man skall tro. Så vitt jag vet så var Kent först med att sjunga på svenska till den här sortens musik, som väl annars är släkt med de engelsksjungande bandens från Skellefteå. En kombination av rena popmelodier och taggtrådsgitarrer (särskilt i refrängerna) som jag finner helt oemotståndlig.
Joakim Berg har en uttrycksfull röst, och även om den kanske inte kan kallas vacker så är den helt rätt. Kent hör till det bästa i dagens musiksverige. (24/3 -97)

Oasis - Definitely Maybe
Att recensera Oasis är antagligen fullständigt onödigt, i synnerhet när det som här gäller deras gamla (första?) skiva Definitely Maybe, men jag kan inte låta bli. Det dröjde länge innan jag insåg deras storhet, tyckte länge att Blur var bättre. De är i och för sig också bra, men till Oasis höjder når de inte. För mig som är uppvuxen med Beatles känns Oasis som en ganska naturlig fortsättning på de förras stökigare period (67 - 68 nån gång). Bakom och genom gitarrmanglet upptäcker man stor popmusik, även om det kanske tar emot i början.
Noel Gallagher har skrivit alla låtar, och brodern Liam har en speciell (ändamålsenlig är ett löjligt men användbart ord här) röst. Förvisso inte jämförbar med John Lennons eller Paul McCartneys, men ändå. (15/4 -97)

Wille Crafoord - Samma typ av annorlunda saker
Först tänkte jag försöka komma med nåt nytt fyndigt namn, typ Cocktail- eller Storbandspop, för den här musiken. Men varför det, det är ju egentligen jazz, melodisk sådan av 40-talssnitt. Det är bara det att folk ofta ryggar för ordet 'jazz', vilket manar till en viss försiktighet. Men en gång var ju sånt här popmusik, som också tidigare föräldragenerationer förfasade sig över.
Men oavsett vad musiken kan kallas: Wille Crafoord har verkligen lyckats skriva melodier som arrangerats synnerligen smakfullt, och som har texter i Povel Ramel-klass. Dessutom sjunger han bra, tajming och frasering sitter verkligen. Det hade man kanske inte väntat av en medlem i den på senare tid ganska gapiga gruppen Just D (även om texterna där alltid var fyndiga och hade en central plats). Nej, jag fascineras av hur han lyckas kombinera melodi, harmoni och rytm med ekvilibristiskt ordvrängeri utan att det blir det minsta krystat. Skaffa den! (15/4 -97)

Anywhen - Anywhen
Detta är verkligen otroligt bra! Efter ett par genomlyssningar inser jag hur mycket jag gillar göteborgsbandet Anywhen. Inte nog med att de har uppfunnit ett nytt engelskt adverb, de har på denna sin andra platta (den första heter också som bandet) lyckats hitta på en väldigt egen stil, som jag inte direkt kan likna vid någonting, faktiskt. Det är stort, svängigt, snyggt arrangerat och oerhört melodiskt. Jag avskyr egentligen uttrycket "osvenskt", men när det gäller viss musik kan det kanske få passera.
Bandets utmärkte sångare T P Feiner har en märklig röst, som ibland påminner lite om Brad Roberts i Crash Test Dummies, men mest ändå har en helt egen karaktär och han kan verkligen språket, vilket jag tycker är näranog nödvändigt om man skall sjunga på annat än sitt modersmål. Han har skrivit alla låtar, vissa tillsammans med övriga bandet. Det är både rock och pop i en smart kombination, ibland stökigt men vackert oväsen, ibland bara skirt och suggestivt. Vet inte vad jag skall säga mer, lyssna på skivan bara, och ge inte upp om du inte faller direkt - vid första lyssningen fattade inte jag heller grejen. Finns det någon rättvisa i världen borde Anywhen få ett riktigt genombrott! (15/4 -97)

David Bowie - Earthling
David Bowie har en otrolig röst, det kan ingen ta ifrån honom. Efter ungefär 30 år som artist hänger han oförtröttligt med fullt ut. Jag gillar ju inte techno och drum'n'bass alls egentligen, vissa låtar på Earthling är därför lite svårtillgängliga kanske. Men I'm afraid of Americans är vansinnigt fräck! Det var mer eller mindre för den låten jag köpte skivan. En oerhört suggestiv rocklåt med ett märkligt, sugande gung.
även i övrigt blir dessa nervösa rytmer ganska kul när det är Mr Bowie som sjunger, och även här gäller att det framför allt finns låtar till kompet, vilket annars inte alltid är fallet med modern dansmusik. Bara rytmer räcker inte för mig. Men här är det faktiskt rätt bra drag! (15/4 -97)

Lightning Seeds - Dizzy Heights
Otroligt brittiskt, är det man tänker först. Brittisk pop kan vara sådär ljuvligt bekymmerslös. Lightning Seeds är ett ypperligt exempel på detta , men att precisera soundet ytterligare är inte så lätt. Det är väldigt melodiskt, mycket luftiga gitarrer och cockneyliknande uttal i sången. Charmigt. Men är man inte redan från början välvilligt inställd till britpop så kanske det inte är så omedelbar musik, även om den inte alls är komplicerad.
En låt som gått mycket i radion är Sugar Coated Iceberg, och det är en liten trevlig bagatell med beatles-inspirerad trumpetstämma i refrängen, och med en ganska fyndig text dessutom . Kolla in den först, ifall nyfikenheten fullkomligt skulle övermanna dig. (15/4 -97)

This Perfect Day - C-60
Det finns flera svenska band i denna genre, och många är från Skellefteå med omnejd. Utan vidare bäst är dock This Perfect Day. 'Powerpop' må vara ett töntigt ord, men det är ungefär vad det handlar om här - mycket energi parad med poprefränger med rejäl hook! Musikerna i TPD är också väldigt begåvade, utan att det som i vissa andra fall riskerar att bli tråkigt eller ekvilibristiskt och polerat.
Den största hiten Fishtank är verkligen en riktig poplåt, och den är också ganska signifikativ för resten av skivan. Alltså - gillar du den låten, köp skivan och du blir lycklig. (15/4 -97)

Sanne Salomonsen - 1996
Man kan undra varför ett så litet land som Danmark har så många bra musiker och kanske framför allt sångerskor - Maria Montell, Anne Linnet, Søs Fenger, Lis Sørensen, Hanne Boel m fl, och så Sanne då, som kanske är den som är mest känd av dem i Sverige. Jag vet inte, men fräckt är det, och jag älskar det danska språket och mycket annat danskt ävenledes.
Men tillbaka till Sanne! Här sjunger hon på danska igen, vilket är skönt. Jag tycker nog bättre om några av hennes äldre danska skivor, framför allt för att det var bättre låtar på dem. Här finns ingen riktig hit, den bästa låten är nog den rockiga Bange og Glad med lite gitarrtugg och munspel (av Malla!). Annars vill det aldrig riktigt lyfta, trots att några av både Danmarks och Sveriges bästa musiker backar upp henne förtjänstfullt (som vanligt). (15/4 -97)

Redd Kross - Show World
Amerikanska Redd Kross är ett märkligt, kanske lite ambivalent band. Den här skivan börjar med ett ganska traditionellt amerikanskt grabbigt rocksound, fast med popkänsla samtidigt. Plötsligt kommer låtar som strävar åt John Lennon efter Beatles, ungefär. Detta förstärks ytterligare av att bandets sångare Jeffrey McDonald har en röst som ibland väldigt mycket påminner om Lennons, och det gör ju inget! Han sjunger som Per Gessle önskar att han kunde.
Låten som jag hörde på radion och fick mig att tända heter Secret Life. Den låter verkligen som en Lennon-pastisch, i en av ordets bättre bemärkelser, och är en snygg liten pop-pärla som det så vackert brukar heta. En bra, men inte fantastisk skiva. (15/4 -97)

Prefab Sprout - Andromeda Heights
Måste börja med att en gång för alla slå fast en sak - Paddy McAloon är ett geni! Det är han som skriver musiken och sjunger i Prefab Sprout från Newcastle. Jag har försökt komma på ett namn för deras stil, men det går inte så bra. Briljantpop kan kanske i någon mån duga. I så fall är briljantpop inte direkt svårtuggat, men ändå krävande. Prefab Sprout behöver många lyssningar för att man verkligen skall inse deras storhet.
  Det som i början kan verka vara ganska banala sånger växer för varje gång för att slutligen uppenbara sig i sin riktiga skepnad - som små mästerverk! även om Andromeda Heights i mitt tycke inte når upp till sina föregångare From Langley Park to Memphis och Jordan: the Comeback, så är Prefab Sprout fortfarande det absolut bästa som finns i popmusikväg idag!
  Det är inte låtarnas 'fel' att Andromeda Heights inte känns riktigt lika överväldigande som de tidigare albumen - Steal Your Thunder och Electric Guitars, exempelvis , är helt fantastiska kompositioner, och Paddy McAloon sjunger sina vackra texter och melodier lika drömskt viskande som alltid. Nej, det beror snarare på produktionen - kanske lite väl mycket syntar och dataorkestrering, och framför allt på att man inte har kvar sin utmärkte trummis Neil Conti (helt obegripligt). Dessutom är det inte Thomas Dolby (utan Paddy McAloon själv) som har producerat, och han saknas verkligen.
  Men allt detta till trots, det är en vansinnigt bra skiva. Gack genast åstad att införskaffa densamma, det vill jag verkligen urgera på!!! (3/5 -97)

Paul McCartney - Flaming Pie
Jag har läst nånstans att Paul McCartney har tänkt lägga av med popmusik efter den här skivan. I så fall gör han en väldigt snygg och värdig sorti. Detta är närmare Beatles än på länge, låtarna är helt enkelt väldigt bra! Emellanåt har han ju gjort ganska trista skivor, så detta kan man kanske drista sig till att kalla en nytändning.
Alla vet väl att Paul McCartney kan sjunga, men här spelar han i de flesta fall alla instrument också. Och han gör det bra, förstås. Det är mycket stämsång, luftiga gitarrer och ett ganska sävligt tempo för det mesta. Ibland är det skönt med musik som inte känns programmerad eller styrd av maskiner. En riktig mysplatta, således. Nånstans hoppas man ändå att det inte blir den sista. (24/5 -97)

Foo Fighters - The Colour and the Shape
Tänk om den här skivan hade varit jämnare, milde Herren Sebaot vilken höjdare den hade varit då. Inledningen är cool med låten Doll, och därefter den oerhört energiska Monkey Wrench, som har ett fantastiskt gitarrtugg och en punkig powerpop-attityd med dito refräng. Oemotståndligt! Därefter förlorar skivan tyvärr en del av farten, trots att Dave Grohl både är en bra gitarrist och sångare. Den förra skivan (som hette som bandet) känns bra mycket mera helgjuten och melodisk.
Därmed inte sagt att The Colour and the Shape inte skulle vara bra, för det är den. Kanske kräver den helt enkelt fler lyssningar, bara. Bland det roligaste med Foo Fighters (som skiljer dem från de flesta andra band i den tuffare skolan) är nyanserna, och den ibland ganska ovanliga harmoniken. Det är så att säga inte bara rytmiskt som det svänger. Och det är inte för inte som Dave Grohl var trummis i Nirvana, men likheterna med det bandet är egentligen inte särskilt iögonenfallande, bortsett från uttrycksfullheten. Men gillade man Nirvana så är nog chansen stor att man faller för Foo Fighters också. Så ligger det till i mitt fall, åtminstone. (16/5 -97)

Third Eye Blind - Third Eye Blind
Jag hörde låten Semi Charmed Life i radion för nån månad sedan och föll genast för den. En omedelbar poplåt med lite trallig attityd. Har nu skaffat hela albumet, och det visar sig vara lite 'one hit wonder'-känsla - det finns ingen mer låt som motsvarar ovannämnda! Visserligen några till som är bra, men det känns långt ifrån helgjutet. Sånt är ju aldrig kul, för det finns nog potential i bandet, sångaren Stephan Jenkins har en bra röst och musikerna kan också sina saker. Kanske kan man hoppas på att skivan växer med många lyssningar, något som jag inte hunnit med än. Man får inte ge sig så lätt. (24/5 -97)

Fountains Of Wayne - Fountains Of Wayne
Radiation Wibe heter en av hitarna med Fountains Of Wayne. Det är inte så konstigt att den är poppis, det är en fräck låt. Jag associerar till nåt slags surfpop när jag hör FOW, en kul mix av Beach Boys och Beatles kanske, fast rockigare. Bra poprefränger är ju alltid kul, bra spelade och sjungna blir det ju på gränsen till outhärdligt roligt. Kan nog funka som partybooster lite tidigare på kvällen. Helt enkelt en skitbra platta med ett väldigt amerikanskt (kanske ibland lite vemodigt) sound, som dessutom vinner på många lyssningar. Inte illa pinkat. (24/5 -97)

Spacehog har nog egentligen inte haft nån riktig hit, i alla fall inte i Sverige. De förekom i nån jeansreklam med höjdaren In The Meantime från deras förra album Resident Alien från -95. Mer än så var det väl inte, villket är lika konstigt som synd. De gör nämligen vansinnigt rolig musik, hämtad ur en mängd olika traditioner. Bakom det mesta kan anas en stor kärlek till den brittiska music hall-traditionen (bandet kommer från Leeds), som skiner igenom i skiftande grad. Det kan vara både ganska rak rock'n'roll, bluesgung, eller mystisk och lekfull beatles- eller 10cc-pop. Själv älskar jag, kanske som bekant, det senare. Det spretar åt olika håll, men hålls samman av en stor musikalisk genialitet. (11/5 -98)