Jag har bestämt mig. Det blir en Badboll goes Neggo-sida. Det är den här. Man måste ju få sticka ut hakan en bit och får helt enkelt ta att det kan ge sökträffar.

Claes Eriksson i Galenskaparna skrev en låt som heter "Det görs alldeles för mycket musik" redan 1989. Vilken profet! Det har tyvärr inte blivit mindre sant sedan dess. Maken till det fantasilösa dravel som nuförtiden strömmar ur radion och annat har väl sällan hörts, eller ens anats.
   Men det finns ju grader även i helvetet, man får ju göra skillnad på sånt man helt enkelt bara inte gillar och det som verkligen är kass. Här är det smakdomar'n Badboll, den inbitne techno-, hiphop- , drum'n'bass- och remixhataren som definitivt har ordet!

Det utmärkta men saligen avsomnade radioprogrammet Bossanova i P3 hade en omröstning om världens dödaste låt. Vilken som vann minns jag inte, men en av finalisterna var helt rättvist "House of the Rising Sun" av och med The Animals. Den är inte bra!

Alla dessa skitbilliga techno- och hip-hop-"artister" som tar en, vanligtvis rätt bra, låt och tvättar bort allt det fräcka och istället lägger till ett överdåd av "Uh" och "Ah" och liknande innehållsmättade stönanden och dessutom pekar i alla upptänkliga riktningar i videosarna, vad är det?. Det driver mig till vansinne. Skriva eget är inte att tänka på tydligen. Lägg av, bara! Klippt sig har dom ju redan, återstår bara att skaffa sig ett jobb. Såna finns tydligen i Stavanger, bland annat, kom ihåg var du hörde det först!

Det finns dock de bland dessa som försöker "skriva eget". Det egna består då i av låta en trummaskin och några syntar eller datorer mullra på tomgång alldeles för länge utan att något annat händer. Möjligen upprepas en meningslös fras som ett mantra till och från. Det skapar inga spänningsfält direkt. Povel Ramel lär kalla sånt för Ditten-Ditt, en mycket målande beskrivning.

Det är kanske inte så konstigt att världen ser ut som den gör när det skrivs låtar som ’Taxi In Calcutta’, men textrader som "I drive my little taxi in Cal-cut-ta, taxi taxi taxi in Cal-cut-ta". Jag hoppas vid Gud att den är skottsäker. Denne Dr. Bombay har sedan givit ut exakt samma låt ett par gånger till, med lite olika namn bara (t ex 'SOS - the tiger took my family' - exakt samma låt!). Men det kanske bara är på skoj? tillade han lite hoppfullt...

Föregående är trots den geografiska diskrepansen exempel på s k Eurodisco, en musikform som är lika obegripligt seglivad som konflikten i mellanöstern. Den visar inga andra tecken på att dö än att artisterna är kortlivade – oftast en sommar bara. Tack, men det är illa nog.

Och vad har hänt med danskorna? Nu kommer ju all möjlig skit därifrån: Aqua, Daze och Soap är inga roliga historier. Men hejsan vad det säljer. Otroligt! Kom tillbaka Sanne, Anne, Søs, Anne Dorte, Lis, Dodo…all is forgiven!

• Lou Bega – "Mambo No 5, vilken skit. Löjligt euordisco-komp som vanligt, löjligt blås och löjligt alltihop! Herr Bega radar upp en massa kvinnonamn och ropar emellanåt aaarrrrhhh - en sån karl! Och blir etta på sommartoppen, ich will spy! Fick nyss också reda på vad jag hela tiden känt på mig - Lou Bega är tysk! Sen Beethoven dog har det inte gjorts någon bra musik alls i det landet, men bilarna är det inget fel på.
• Emilia – "Big World ; Good Sign ; Chocolate On Your Mind ;etc". Beviset på att man inte måste ha (kanske till och med en fördel om man inte har) en bra röst för att få en dunderhit. Har man hört henne live i TV så inser man att rösten inte hedrar henne - falsk, vinglig och med gråten i halsen som om hon precis bränt sig på gröt. Att låtarna sedan dessutom är fullkomlig skit lättar ju inte upp stämningen direkt. Detta övergår vida mitt förstånd!
• Des'ree – "Life (+ diverse andra låtar jag inte orkar minnas namnen på)". Komplett skitlåt med djupsinnig text: life, oh life, do do do doo, life...What's this world coming to? Hon har dessutom precis den där sortens polyp-voice som man bara inte står ut med! Och P3 spelar det givetvis oavbrutet!
• Touch'N'Go – "Would You?" Inte ens en låt, utan bara ett trumkomp (läs samplat periodiskt slammer) och nån jävla acid-trumpet, och så en tjej som med lagom lôten röst emellanåt säger "I've noticed you around -uhm - would you go to bed with me?" Ingen sång, ingen melodi, inget alls - jag undrar hur lång tid det tog att spela in den. Blir säkert en dunderhit på dansgolven!
• Lauryn Hill – ger sig inte heller så lätt tydligen, hon (och de hopplösa polarna i Fugees) verkar ha bestämt sig för att ha sönder bland annat hela soulskatten innan hon är klar. Här är det "Can't take my eyes off you" som mycket effektivt förpassas i himlen in. är det månne den falska kören som sjunger 'ba-da' som får mig att vilja följa Ekelöfs uppmaning?

• Systrarna Graaf – "You got what I want". Dessa tösers eventuella begåvning är definitivt inte musikalisk. Låten känns om möjligt än mer konstlad än deras kroppar. Silikonet kunde nog gjort mer nytta lite längre upp!
• Billie – "Because we want to". En ensam Spice Girls-wannabe, här kan det säkert dragas in kosing. Asruttet rakt igenom.
• Fatboy Slim – "Rockafeller Skank". Här flödar fantasin så sparsmakat att man nöjer sig med 2 textrader: "Check it out now, the funk soul brother" i fyra minuter till ett komp som låter som ett dataspel on acid. Man blir bara kuslig till mods.
• Popsicle har lyckats med konststycket att göra sommarens (1998) tråkigaste låt: "Summer", eller nåt i den stilen. Helt meningslös remix som tomgår hela tiden i radio. Fy fan.
• Pras feat. Old Dirty Bastard osv osv osv – "Ghetto Supastar". Jag orkar inte, jag orkar inte, jag orkar inte... en stulen låt till av gapig obegåvad anti-artist som pekar & stönar och jag tar gisslan eller nåt!
• 4 The Cause – "Stand by me". ännu en totalt meningslös popaklock-cover. Kan inte det förbannade hiphopkollektivet skriva eget nån förbannad gång?
• Drömhus – "Vill ha dig". Den har moderniserats, dvs låter precis som allt annat just nu. Originalet med Freestyle var ju inte särskilt spännande, men det lilla som ändå fanns har man effektivt lyckats sopa under mattan. Återstår – ingenting! Det har gått långt när till och med exempelvis Ace Of Base förefaller begåvat i jämförelse.
• Bran Van 3000 – Jävla Pretentiös Skit! Ostämd gitarr och distad sång räcker inte för att dölja bristerna. Gillar man sånt finns ju exempelvis Beck, som äger en omisskännlig begåvning även om det inte är riktigt min grej.
• Weeping Willows – "Samtligt" – även svenskar kan konsten att mejsla ur sig pompösa meninglösheter. Tyvärr! Jävla Pretentiös Skit det också.
• Marcy Playground – "I smell Sex and Candy". Vad är detta? "Här luktar kön och snask, eller"? Jesus Christ!
• Allt, alltid med Nordman – det ultimata beviset på att vårt inte är det förbudssamhälle som en del påstår.
• Jumper – borde man inte tala om alls egentligen, hälsovådligt band, jag får eksem i hjärnan av sån stämbandspop. Niklas Hillbom låter som om han kan gå av när som helst. "Välkommen Hit". Jo, tack så mycket, jag fastnar hellre i en hiss.

Nej, åter till Claes Erikssons låt och dess refräng: "Det görs alldeles för mycket musik, och här är en låt till – fy fan!" En sak till bara: Passa dig jäkligt noga för reklamradio – destillerad dumdryghet upphöjd till nån slags oskön konst!

OK, snacka går ju. En som inte nöjer sig med det, utan låter sin genialitet genomsyra en musikalisk pamflett är Povel Ramel. Han skriver inte listor över sånt han ogillar, han parodierar det istället. Flottarkärlek med Snoddas hyste herr Ramel antagligen liknande känslor för som jag för ovanstående alster. Därför skrev han Snodderian Snoddera, som framstår som den mest ultimata, subtilt elaka och raffinerat musikaliska sågningen av en låt. Herr Upphovsmannen själv har haft den gladlynta godheten att låta mig använda den här, så ladda genast ner Snodderian Snoddera i mp3-format! Har du ingen mp3-spelare så hämta en här!

P Ramel

Tack till Janne Virolainen, för han ritade tummen!