hem igen
album
badboll
citat
exter
musik
sarcastic
serious
skaldduo
skägget
sötma

sök
e-post
english

föregående

 sarcastic - Danielssons Djursjukhus

I takt med att välfärden nedrustas och det allmänna avregleras har privat sjukvård blivit någonting som många tvingas välja. Därför har bland andra Danielssons Djursjukhus nu tyvärr seglat upp som ett prisvärt alternativ, till råga på allt vägg i vägg med oss.   De har gett sig in på ännu ett område som de inte heller har den ringaste kunskap om. Inte nog med att otaliga husdjur har haft ett veritabelt helvete innanför Danielssons väggar innan de strök med. Nu erbjuds även människor samma medeltida 'vård' på kliniken. Sjuka människor kommer till Danielssons för att få, som de tror, den bästa möjliga omsorg. Men när de upptäcker vilken behandling de verkligen får, då är det tyvärr försent.

Det verkar som om folk med näringsförbud och andra som av olika anledningar fått sparken från liknande (även om Danielssons inte liknar nåt annat) instanser genast får anställning hos DD efter en summarisk intervju, där den enda fråga som ställs är 'vad vill du jobba som?' Jaså, hjärtspecialist! Kanoon!   Skrupelfria forskare, sadister och oduglingar står därför på lönelistan. Redan den första patienten klagade så högljutt och intensivt att man aldrig vågade skriva ut henne, vilket visade sig vara den enda hållbara linjen för att kunna fortsätta driva verksamheten.

Allt detta fick vi reda på av en man som en dag ringlade in på redaktionen genom ventilationen. Innan vi insåg att det inte var ohyra utan en människa hann vi spreja ner honom helt och hållet med Radar. - 'Jag kröp ut genom ventila...arrgh…' rosslade han och dog i våra armar. På hans renrakade och ärriga huvud fann vi en stämpel: "Tillhör intensiven". Vi skickade Rolf, som ändå bara låg och slöade på redaktionsgolvet, (ja, nu har han funnit den eviga vilan), till sjukhuset för att ta reda vad mannens sista ord egentligen syftade på. Då Rolf kom tillbaka och sa att inga journalister släpps in på sjukhuset bröt vi armen på honom och skickade tillbaka honom.

Till en början lyckades han smuggla ut några smygtagna foton och hemliga personalintervjuer, men sedan slutade rapporterna tvärt att komma. Vi vet fortfarande inte vad som kan ha hänt honom, men pusselbitarna började falla på plats när vi såg den sista bilden han lyckades smussla ut...

Rolfs aldrig färdigställda personalintervjuer:   Intervju med köksbiträdet Sirkka Sylta: - Vi brukar kalla köket här för labbet. Vi använder nämligen varken kokbok eller recept här, utan varje dag experimenterar vi själva fram nya spännande rätter. Vi har ju ingen budget alls, så vi får ju servera det vi hittar. Det är faktiskt ganska roligt att se vad som händer när man blandar olika grejer. Oftast blir det inget vidare, men kul har vi i alla fall, och det är ju huvudsaken. Man måste ju kunna skratta lite ibland! Arbetskamraterna är trevliga och vi har en fin sammanhållning. Men jag gillar inte att det springer omkring så mycket lösa hundar här i köket. Dom skall ligga tysta och stilla i grytan. - Det sägs ju att det slängs så mycket mat på sjukhusen? - Inte här! Det har vi fiffigt löst genom att bara servera ett mål i veckan. Och då är det minsann inget som blir kvar på borden, inte bestick, fat eller muggar heller, för den delen. Ja, aptiten är det ju inget fel på.

Så här säger Heinz Ketchüpp, 'hjärtspecialisten': - Om jak trifs här?! Jawohl, danke som fragar, jak trifs micket brra, här finns nicht zå micket zu klage på, nein. - Vilken ütbildning har jak?! Tja, ütbildning unt ütbildning, ich började i köket där jak mozade tomaten, unt det tückte dom att jak gjorde zå bra att jak fick börja hier på hertzavdelning. Men jak arbeitar fortfaranden extra im kök. Ja, det är skönt bara att stå där unt hugga, ütan att behöva tänka på vad man gör. Nja, det blir det jü inte zå mücket annars heller.

- är det sant att ni invandrare får ta alla skitjobben? - HAI! säger ryggspecialisten Kotoh Kawaknacki, före detta sumobrottare. - Hur kom det sig att ni blev ryggspecialist? - Förr vred jag ryggar ur led. Det gör jag fortfarande, fast tvärtom, fnissar den glade och muntre Kotoh när han lystet läppjar på en skål risolja, och förhoppningsfullt granskar min sneda rygg. Sen gick jag 26 år på Chong I Ryggen's Institut i Sukiyaki. Då en kurskamrat sa att ryggarna är dåliga i Europa packade jag genast väskan. Efter en tid på Massageinstitutet Sonya, där våra uppfattningar gick isär angående erotisk massage, kom jag hit. Jag är stolt, jag kom med i Guinness Rekordbok med ett jobb jag gjorde nyligen.

- Adam äppehl, ni lär vara en av de få här på DDS som har en hederlig utbildning bakom sig, stämmer det? - Ja det är riktigt, jag är fotograf. - Men hur i hela friden hamnade ni på öron-näsa-hals-avdelningen? - Jo, jag gjorde en film som heter "Långt ner i halsen", vilken föll sjukhusdirren såpass i smaken att han propsade på att jag skulle börja arbeta här istället. Och jag trivs bra. - Inga problem alls? - Det skulle väl vara det här med ackordsarbetet, vi felbehandlar nästan alltid och det kan ju bli lite stökigt. Men, å andra sidan, jag är ju bara här för att tjäna pengar…

Skrämmande och omskakande läsning detta! Rolf hann nog aldrig till den där ventilationstrumman.

sarcastic